Jo, det kan väl möjligen vara så att det blivit dags för terminstart.

När Champions League trummade igång igår stod jag i regnet och elljuset på en fotbollsplan med dobbskor och värmeliniment på. Det var inte lika mycket ett val som det var en livsnödvändighet. På väldigt många sätt grundas min kärlek till den här sporten i allt den får oss att förstå och alla dörrar den öppnar till världen och andra världar.

Men allra längst in ? I grunden?

Då kommer inget någonsin att ersätta den kristallklara renheten i att slå en 40-meters crossboll som landar precis där den ska.

Det där är en sån där sak som man, Ingemar Stenmarkskt, inte kan förklara för en som inte begriper. Man vet eller vet inte. I vintras var jag hemma i Kinna, mitt Kinna, och fick chansen att prata med ett gäng småkillar som spelar i min gamla klubb. De skulle ha en upptakt av det ena eller andra slaget, vi snackade i en halvtimme eller så, deras tränare förklarade att det här var ett viktigt år för dem. Tidiga tonår, allt annat som lockar, flera som funderar på vad de ska göra med sin fotboll.

Jag tror inte att de lyssnade så noga, det enda av värde jag hade att säga var att de skulle passa på att njuta. Ta vara på allt. Att de borde förstå att de aldrig i hela sitt liv kommer att hitta något som liknar lyckan i att träna, spela, leka, sträva med sina kompisar i ett fotbollslag.

Det är klart att de inte fattade det. Den sortens tacksamhet kommer alltid efteråt, en septemberkväll i elljus och regn när man skulle kunna betala halva sin månadslön resten av livet för att alltid kunna fortsätta så här; springa, svettas, slå en crossboll.

Jag kommer förmodligen aldrig att vara lika okomplicerat lycklig som jag var när jag var fjorton och lekte liv på Viskavallen, med vännerna där, med en lagledare som var trettio år äldre men barnsligast av alla, som avbröt träningarna för att visa hur man dribblade eller hur jävla enkelt det är att träffa ribban från trettio meter om man bara har en känslig vänsterfot.

Hur som helst. I veckan som gick var jag i Kinna igen, i kyrkan den här gången, och sa hejdå till Inge. Han med den känsliga vänsterfoten.

Det stod ett foto på kistan, vi var väl ett sjumannalag som stod runt och vi hade blivit tjugo år äldre allihop. Familjefäder, ingenjörer, arbetande, ansvarstagande. Tyngre, på alla sätt.

Vi öppnade dörrarna till femton år när vi växte ihop till ett lag och växte upp till människor, sedan stängde vi varsamt dörren om Inge som var med och ledde oss dit.

Och ”tack” räckte ingenstans.