robsplace

Kvällen jag skrev mitt första rått-inlägg så ropade Liza strax efter sänggång på mig. Hon sa att hon sett något springa från sängbordet bort över golvet. Då jag är medveten om skräcken hon har för råttor sa jag åt henne att lägga sig och somna om. Att det bara var en dröm.

Det kom tillbaka för att bita mig i röven. Igår när vi städade av sovrummet efter att vi täppt igen råttingången så hittade vi flera bitar(bitar!?) med råttbajs på Lisas nattduksbord. Råttfan har alltså suttit på nattduksbordet medan Liza och Filippa legat och sovit alldeles bredvid.

Började bläddra i telefonkatalogen efter närmaste psykiatriska mottagning då jag antog att Liza skulle bryta ihop fullständigt. Hon har dock tagit det hela förvånansvärt bra. Kanske är hon fortfarande i chock.

Vi hade ju dock täppt igen alla ingångar och grejat där hela dagen så jag övertygade sambon att råttan sprungit ut igen och att läget var lugnt.

Läget var dock allt annat än lugnt. Idag när vi kom upp för att flytta in sängen igen i sovrummet så såg jag något svart på nattduksbordet igen. Tamejfan. Mer råttbajs. När vi står och inser att han varit här hela tiden, bara att den gömt sig någonstans, så tittar den lilla fan fram bredvid tv-bänken.

Liza går för att natta Filippa och jag får ta åt mig uppdraget att ta dö på den. Hämtar Nicke:s koho och sätter mig på sängkanten för att vänta ut honom.

5 minuter blir snabbt till en kvart och det enda jag sett av honom är 2 snabba skymtar när han tittat fram och morsat och så fort jag rört mig försvunnit in bland alla prylar. (vi har förvaring i sovrummet bakom ett draperi)

"helvete vad långtråkigt det här var" tänker jag när jag sitter med klubban i knät och bara väntar.

När jag precis börjar överväga att dra igång angry birds för att fördriva tiden tittar den jäveln ut igen.

Reser mig sakta upp. Höjer klubban och väntar. När han är 1 meter bort så drämmer jag till Samuel för allt vad jag har (ett klassiskt slagskott blev det) och träffade honom klockrent med lite svikt i klubban på golvet som jag sett på tv att man ska skjuta.

Tilläggas bör att jag varit målvakt hela min korta hockey-karriär så jag lärde mig aldrig att skjuta höjdare. Men nu sköt jag en höjdare. Jävlar i mig vad jag sköt en höjdare.

Råttan satt som en smäck rakt in i vår nya potatisskalar-maskin vi fick i julklapp. (tack mamma och pappa för den, mycket bastant).

Tack även till Niklas för lånet av klubban.

Kampen ser ut att äntligen vara över.