Game...over
Jag tänkte dra det en vända till.
Men för er som läst det här inlägget så har ni precis som jag insett att matchen redan är vunnen. Jag vill dock att ni tänker er in i Emelies situation en stund. In i hennes lite... speciella värld.
Hon läser mitt tidigare inlägg. Hon sätter sig ner vid datorn.
Tänker.. ”nu ska han få den jäveln. Var ska jag börja..? Jo! Jag rotar fram det här sju år gamla kortet på Robert. Där han varit i solen för länge och näsan är röd.”
Wow. Vilken sågning.
Barbaren Emelie är dock inte klar där. Hon har ju mer att ge.”Vi tar det där med skägget också” Tänker Emelie. (ja, det där som jag redan skrivit om). ”Nu ska han få sig en riktig näsbränna”. ”Jag länkar också till en flintskallig gubbe med skägg. Så det syns riktigt vad jag menar. Hihihi nu fick han allt. Å jag kissar nästan på mig. Så roligt.”
Så för att sammanfatta så har Emelie visat ett 7 år gammalt kort hon tycker är roligt + att hon sågat mig kring samma sak jag skrev om tidigare.
Jag vet. Man häpnar.
Vad ska hon hitta på härnäst?
Emelie funderar och inser att det inte finns något mer att klanka ner på hos denna perfekta man. En normalt fungerande människa hade ju gett upp där och då. Men inte Emelie. Hon kommer fram till att det bästa att göra nu är att fortsätta. Men istället för att angripa mig.. så börjar hon såga sig själv. (!) Och sina näsborrar.
Har ni någonsin varit med om något liknande? 0-7. Självmål. Pungspark. Självmord. Färska rökare.
Vad det här beror på vet jag ärligt talat inte. Min perfektion? Emelies brist på fantasi? Eller hade hon bara syrebrist i hjärnan till följd av minimalt luftintag genom sina obefintliga näsborrar? Jag vet inte.
Det jag vet är att det är den lättaste battle jag någonsin varit med. Jag behöver inte ens kontra med elakheter. Hon gör jobbet åt mig.
Tack för ”matchen” Emelie.
